Mamman läste i somras boken What we think about when we try not to think about Global Warming av Per Espen Stoknes. Den är klart läsvärd och stimulerar till tankar, även om den var lite tuff att ta sig igenom för mamman som sällan läser på engelska.
Stoknes börjar med att beskriva varför människor inte tar till sig informationen om klimatförändringarna, trots alla larmrapporter. Vi hamnar i förnekelse, som ju är ett känt begrepp inom psykologin. Förnekelse syftar till att upprätthålla vår självbild och skydda oss mot sådant som hotar. Det beror förenklat på fem saker:
- Distans – de flesta av oss befinner oss fortfarande på avstånd från de stora förändringarna. Det är inget vi ser dagligdags, även om vi blir oroligare när sommaren är ovanligt varm, eller vi drabbas av hårda stormar.
- Domedag – diskussionen om klimatförändringarna handlar mycket om vad vi kommer att förlora, uppoffringar som måste göras och höga kostnader. När budskapet dessutom saknar praktiska lösningar, känner vi oss hjälplösa och slutar lyssna. Ni känner till sagan om pojken och vargen…
- Dissonans – när det jag gör inte stämmer överens med hur jag tänker om saker uppstår dissonans. Jag kan exempelvis tycka att det är viktigt att vara miljövän och bekvämt att åka bil, men till slut blir det uppenbart att dessa två inte går ihop. Det skaver och uppstår dissonans inom oss. Tvärt emot hur vi tror, så är det då mina principer som får ge sig och jag väljer att omförhandla hur jag ser på saker samtidigt som jag fortsätter köra bil… Här i bloggen går det att se hur mamman försöker göra detta när det gäller bland annat bilkörning och shopping…
- Förnekelse – när vi förhandlar, undviker eller ignorerar fakta om klimatförändringarna slipper vi rädsla och skuld. Genom att driva med dem som larmar återupprättar vi oss själva. Förnekelse är självförsvar, inte brist på information eller dumhet.
- Identitet – vi söker efter sådant som bekräftar vilka vi är. Vi tar lättare till oss fakta från människor vi kan relatera till och skjuter ifrån oss den om budbäraren står långt ifrån oss själva. Om ny information förutsätter att vi ändrar vår livsåskådning är det mer troligt att vi inte tar den till oss. Den blir för annorlunda.
TIPS! Lyssna vidare på Per Espen Stoknes själv. Här är en länk till Vetenskapsradions program Klotet, där Stoknes på ett lättbegripligt sätt sammanfattar bokens huvudbudskap, i synnerhet problemdelen – varför folk inte lyssnar!
Stoknes beskriver tack och lov också olika sätt att ta oss förbi dessa hinder och nå fram med informationen, utifrån ovanstående.
- Gör klimatfrågan nära, aktuell och personlig. Använd gärna dig själv som positivt exempel, berätta om saker du har upplevt och hur du påverkats. Du kan lättast påverka i ditt eget sociala sammanhang – till exempel genom en blogg om din familjs klimatresa 😉
- Skapa stöttande ramar runt beskrivningarna. Försök beskriva vad vi vinner på att ställa om, omformulera kostnader som försäkringar inför framtiden och fokusera på goda berättelser med möjliga lösningar. Måla upp bilder som skapar positiva känslor.
- Gör det lätt att göra rätt. Det finns en hel vetenskap kring begreppet nudging numera, som går ut på att göra positiva val enklast för oss. Det kan handla om så enkla saker som att e-faktura är förval och du får anstränga dig för att få den på papper.
- Undvik att trigga skuld och rädsla. Den här är svår, för media älskar ju att koppla ordet ”skam” till allting. Det ska vara flygskam och bondeskam och allt möjligt dumt. Dessutom lever ju massmedia på larmrapporter av olika slag. Det är svårt att nå ut med andra, mer sansade eller positiva budskap. Larmen behövs dessutom samtidigt, för att vi ska se allvaret…
- Minska polariseringen i frågan. Tyvärr har klimatfrågan blivit en vänsterfråga för många. Det gör att högerorienterade automatiskt blir skeptiska, vilket gör att vi förlorar viktiga supporters för mänskligheten! Polariseringen sker dessutom i mindre frågor inom rörelsen, i stället för att vi säger ”samtidigt som” och ”tillsammans med”. Det är ju så enkelt och samtidigt så svårt att vi kommer att behöva en mångfald av olika lösningar, det finns inte ett svar eller ett rätt val.
I sista delen av boken lyfter Stoknes fram behovet av känslomässig anknytning till klimatfrågan. Han framhåller att vi måste tillåta oss att sörja och att återknyta till naturen. Stoknes påtalar risken med den kristna inställningen att människan är skapelsens herrar. Han tecknar fram en ny form av andlighet, i anknytning till urbefolkningars uråldriga tro på en besjälad natur. Han föreslår att vi föreställer oss luften som ett väsen och funderar kring hur vi skulle förhålla oss om vi valde att se atmosfären på det sättet. Det är spännande och både bildlikt och bokstavligen högtflygande tankar. Mamman blev varse deras kraft i en diskussion på Fridays For Future med en kvinna uppvuxen i religiösa sammanhang, som påtalade att många troende människor tenderar att ge upp inför klimatkatastrofer. Hon sökte ett nytt sätt att knyta an.
1