När mamman skriver detta är det närmare 40° på vissa platser i norra Frankrike och i England. Det brinner i London, Aten och Spanien. Människor dör i hettan. Det är valår i år, 2022, och det parti som haft störst inflytande på svensk klimatpolitik, Miljöpartiet, verkar vara på väg ur riksdagen. Det verkar som att vi har väldigt svårt att enas om krafttag som faktiskt skulle spela roll för att vända skutan bort från Hot House Earth.
I The Guardian skriver George Monbiot att det är dags att sluta försöka lösa krisen genom stegvisa förändringar, det är dags att förändra systemet. Han säger att vi vet vad vi vill ha: tillräckligt gott ställt privat, välfärd, doughnut ekonomi, demokrati och en ekologisk civilisation. Men idag är systemet byggt på ohållbar tillväxt och ojämlika levnadsvillkor.
Reuters Institute Digital News Report har publicerat en rapport om hur folk tar till sig nyheter om klimatförändringarna. Den är intressant på flera sätt, men bland annat för att det framkommer att Sverige är ett av världens mest polariserade länder politiskt när det gäller klimatfrågan. Här är det en tydlig höger-vänsterfråga medan det inte alls är på samma sätt i de flesta andra (38) länder de studerat (bara i USA). Det framkommer att svenskar är bland de minst oroliga för klimatförändringarna, medan chilenare och kenyaner ligger i topp.
Mamman har fört en del diskussioner i olika forum om klimatåtgärder. Den största vattendelaren är kärnkraftsfrågan. För konservativa är klimatkrisen i stor utsträckning omtolkad till en energikris – vi behöver ju sluta med fossilt bränsle. Att satsa på kärnkraft ses som en möjlighet att upprätthålla en god livskvalitet och säkra fortsatt förmåga att producera det vi behöver. Invändningarna mot kärnkraft som inte går att resonera bort är säkerhetshoten – dels slutförvarets osäkerhet och dels att kärnkraftsverk är intressanta terrormål och olyckor blir allvarliga. Det går heller inte att blunda för att uranbrytningen är riskfylld och påverkar miljön.
I övrigt har mamman förstått att de konservativa väljarnas största invändning mot klimatfrågan har att göra med tidsperspektivet – att det anses vara så bråttom vilket ses som ”alarmism” och slår till deras broms. De reagerar mot att tvingas till snabba och eventuellt ogenomtänkta omställningar av samhället – vilket väl är just vad ”konservativ” betyder. I viss mån reagerar de som väntat även på begreppet ”klimaträttvisa”. Däremot är de måna om miljön och intresserade av att bevara den.
Vi svenskar kan inte heller luta oss tillbaka och tycka att vi gjort vårt. Argumentet att någon annan måste, bemöts av bland andra Maria Wolrath-Söderberg i den här DN-artikeln ”Är Sverige för litet för att göra skillnad i klimatomställningen?”
För att komma vidare tänker mamman att vi behöver hitta gemensamma nämnare och vara beredda att kompromissa i planetens intresse. Vi får heller inte alltför enögt fokusera på klimatet så att vi missar de andra viktiga parametrarna för ett hållbart liv; så som att bevara ekologisk mångfald.