Mamman har äntligen läst Isabella Lövins bok Tyst Hav – Jakten på den sista matfisken, från 2008, som stått i bokhylla många år. Det var skrämmande och sorglig läsning…
Vi kanske alla har en romantisk bild av fiskaren som stävar ut innan gryningen i sin lilla båt och genom hårt och ärligt arbete hämtar hem dagens fångst? Den bilden har sålts in hårt till politiker och andra som velat värna näringen – trots att fiskeflottan har genomgått en teknisk utveckling som gör att fisket ser helt annorlunda ut än för mindre än 100 år sen.
Isabella Lövin beskriver hur vår oförmåga att ta in det vi inte kan se, som exempelvis livet som finns under havsytan, leder till att vi under en längre tid har överutnyttjat havets resurser och fiskat ut matfisken. Ett allt för tätt band mellan fiskerinäringen och beslutsfattarna, har omvandlat forskarna från oberoende rådgivare till ”motståndarna i debatten” vilkas rekommendationer om till exempel fiskekvoter därigenom omvandlats till en förhandlingsfråga mellan två parter. Torskbeståndet kollapsade i början av 90-talet på grund av överfiske utanför Kanadas Cape Cod, döpt efter den otroliga rikedomen på just torsk. Alla tecken på samma utveckling syns i Östersjön, ändå tilläts kvoter som fiskarna inte ens kunde fylla. Nu på 20-talet har vi äntligen ett tillfälligt stopp för torskfiske. Frågan är om vi kan hoppas på att det varar tillräckligt länge för att beståndet ska kunna återhämta sig? Torsken är viktig för hela Östersjöns ekosystem.
Marina reservat där fiske inte tillåts har visat sig vara ett fantastiskt sätt att säkra återväxten av det marina livet. Exempel finns runt om i världen. I Svenska reservat tillåts ändå fiske, vilket ju uppenbart motverkar syftet.
Utvecklingen av bottentrålar gör att haven dammsugs på liv samtidigt som havsbotten rivs upp. De fiskar som inte är önskvärda slängs tillbaka till döden i havet. Samtidigt finns det metoder som mycket bättre urskiljer den fisk som önskas, exempelvis nät med anpassade maskor. Bottentrålning borde totalförbjudas, tycker mamman! I boken beskrivs hur EU-stöd har lett till allt större fiskeflottor med allt bättre redskap som genom orättfärdigt framförhandlade avtal dammsuger världshaven på matfisk. De stora europeiska fiskeflottorna gör att mindre länders kustbefolkning inte längre får samma fångst som förr och därmed får svårt att överleva.
För information om vilken fisk som bedöms vara hållbar att konsumera se WWF:s fiskguide. Den uppdateras när det kommer nya rön.
Dagens politiska diskussioner om vår tids viktigaste ödesfråga påminner starkt om det Isabella Lövin beskriver, hur debattformatet omvandlar klimatforskarna till enda sidan av en spelplan med vilka tyckare som helst på andra sidan. Kommer vi någonsin lära oss att lyssna på forskarna?