Isbergs eko – En familjs väg mot ett hållbart liv

Havet tystnar allt mer

Mamman har äntligen läst Isabella Lövins bok Tyst Hav – Jakten på den sista matfisken, från 2008, som stått i bokhylla många år. Det var skrämmande och sorglig läsning…

Vi kanske alla har en romantisk bild av fiskaren som stävar ut innan gryningen i sin lilla båt och genom hårt och ärligt arbete hämtar hem dagens fångst? Den bilden har sålts in hårt till politiker och andra som velat värna näringen – trots att fiskeflottan har genomgått en teknisk utveckling som gör att fisket ser helt annorlunda ut än för mindre än 100 år sen.

Isabella Lövin beskriver hur vår oförmåga att ta in det vi inte kan se, som exempelvis livet som finns under havsytan, leder till att vi under en längre tid har överutnyttjat havets resurser och fiskat ut matfisken. Ett allt för tätt band mellan fiskerinäringen och beslutsfattarna, har omvandlat forskarna från oberoende rådgivare till ”motståndarna i debatten” vilkas rekommendationer om till exempel fiskekvoter därigenom omvandlats till en förhandlingsfråga mellan två parter. Torskbeståndet kollapsade i början av 90-talet på grund av överfiske utanför Kanadas Cape Cod, döpt efter den otroliga rikedomen på just torsk. Alla tecken på samma utveckling syns i Östersjön, ändå tilläts kvoter som fiskarna inte ens kunde fylla. Nu på 20-talet har vi äntligen ett tillfälligt stopp för torskfiske. Frågan är om vi kan hoppas på att det varar tillräckligt länge för att beståndet ska kunna återhämta sig? Torsken är viktig för hela Östersjöns ekosystem.

Marina reservat där fiske inte tillåts har visat sig vara ett fantastiskt sätt att säkra återväxten av det marina livet. Exempel finns runt om i världen. I Svenska reservat tillåts ändå fiske, vilket ju uppenbart motverkar syftet.

Utvecklingen av bottentrålar gör att haven dammsugs på liv samtidigt som havsbotten rivs upp. De fiskar som inte är önskvärda slängs tillbaka till döden i havet. Samtidigt finns det metoder som mycket bättre urskiljer den fisk som önskas, exempelvis nät med anpassade maskor. Bottentrålning borde totalförbjudas, tycker mamman! I boken beskrivs hur EU-stöd har lett till allt större fiskeflottor med allt bättre redskap som genom orättfärdigt framförhandlade avtal dammsuger världshaven på matfisk. De stora europeiska fiskeflottorna gör att mindre länders kustbefolkning inte längre får samma fångst som förr och därmed får svårt att överleva.

För information om vilken fisk som bedöms vara hållbar att konsumera se WWF:s fiskguide. Den uppdateras när det kommer nya rön.

Dagens politiska diskussioner om vår tids viktigaste ödesfråga påminner starkt om det Isabella Lövin beskriver, hur debattformatet omvandlar klimatforskarna till enda sidan av en spelplan med vilka tyckare som helst på andra sidan. Kommer vi någonsin lära oss att lyssna på forskarna?

Hetta och polarisering

När mamman skriver detta är det närmare 40° på vissa platser i norra Frankrike och i England. Det brinner i London, Aten och Spanien. Människor dör i hettan. Det är valår i år, 2022, och det parti som haft störst inflytande på svensk klimatpolitik, Miljöpartiet, verkar vara på väg ur riksdagen. Det verkar som att vi har väldigt svårt att enas om krafttag som faktiskt skulle spela roll för att vända skutan bort från Hot House Earth.

I The Guardian skriver George Monbiot att det är dags att sluta försöka lösa krisen genom stegvisa förändringar, det är dags att förändra systemet. Han säger att vi vet vad vi vill ha: tillräckligt gott ställt privat, välfärd, doughnut ekonomi, demokrati och en ekologisk civilisation. Men idag är systemet byggt på ohållbar tillväxt och ojämlika levnadsvillkor.

Reuters Institute Digital News Report har publicerat en rapport om hur folk tar till sig nyheter om klimatförändringarna. Den är intressant på flera sätt, men bland annat för att det framkommer att Sverige är ett av världens mest polariserade länder politiskt när det gäller klimatfrågan. Här är det en tydlig höger-vänsterfråga medan det inte alls är på samma sätt i de flesta andra (38) länder de studerat (bara i USA). Det framkommer att svenskar är bland de minst oroliga för klimatförändringarna, medan chilenare och kenyaner ligger i topp.

Mamman har fört en del diskussioner i olika forum om klimatåtgärder. Den största vattendelaren är kärnkraftsfrågan. För konservativa är klimatkrisen i stor utsträckning omtolkad till en energikris – vi behöver ju sluta med fossilt bränsle. Att satsa på kärnkraft ses som en möjlighet att upprätthålla en god livskvalitet och säkra fortsatt förmåga att producera det vi behöver. Invändningarna mot kärnkraft som inte går att resonera bort är säkerhetshoten – dels slutförvarets osäkerhet och dels att kärnkraftsverk är intressanta terrormål och olyckor blir allvarliga. Det går heller inte att blunda för att uranbrytningen är riskfylld och påverkar miljön.

I övrigt har mamman förstått att de konservativa väljarnas största invändning mot klimatfrågan har att göra med tidsperspektivet – att det anses vara så bråttom vilket ses som ”alarmism” och slår till deras broms. De reagerar mot att tvingas till snabba och eventuellt ogenomtänkta omställningar av samhället – vilket väl är just vad ”konservativ” betyder. I viss mån reagerar de som väntat även på begreppet ”klimaträttvisa”. Däremot är de måna om miljön och intresserade av att bevara den.

Vi svenskar kan inte heller luta oss tillbaka och tycka att vi gjort vårt. Argumentet att någon annan måste, bemöts av bland andra Maria Wolrath-Söderberg i den här DN-artikeln ”Är Sverige för litet för att göra skillnad i klimatomställningen?”

För att komma vidare tänker mamman att vi behöver hitta gemensamma nämnare och vara beredda att kompromissa i planetens intresse. Vi får heller inte alltför enögt fokusera på klimatet så att vi missar de andra viktiga parametrarna för ett hållbart liv; så som att bevara ekologisk mångfald.

Gotlandssemester – utan bil

Hela familjen tog buss och pendel till Gotlandsfärjan i Nynäshamn för en veckas sol, bad och sevärdheter. Att resa till Gotland är nästan som att resa utomlands! Så otroligt vackert ljus – det påminde mamman om Galápagos där mamman var för länge sedan.

Vi hyrde en stuga av Gotlandstugor (med bara ett s när du söker på nätet!) i Tofta en vecka. Dit går utmärkt att ta sig med en halvtimmes bussresa från busstorget i Visby. Det är en trevlig familjeägd liten stugby om sex stugor, med vänliga värdfolket Anne och Lennart, som engagerar sig på en alldeles lagom nivå. De hade solceller på stugan, välorganiserad sopsortering och erbjuder möjlighet att hyra både lakan och handdukar – vilket är praktiskt när vid resa utan bil. Vi rekommenderar dem varmt!

Stuga 3 som familjen hyrde och vårt värdpar.

Omgivningarna runt stugan bjöd på mer än vi trodde vid första åsynen. Den härliga stranden vid Tofta bad, förstås. Vid stora campingen fanns också en liten mataffär för det viktigaste. Vi hittade också Minimalen, ett litet rart krukmakeri strax söder om oss längs vägen och besökte Toftalagrets välorganiserade antikvitets- och fyndmarknad (finns på Facebook och Instagram). En höjdpunkt var Krokstäde tröskvandring; galleri, café, loppmarknad och gårdshandel i ett. Där mötte vi den mycket trevlig ägaren, en äldre herre vid namn Dag Björkqvist. Han visade oss ett fascinerande gammalt tröskverk och rummet där oxarna förr gått sin tröskvandring är nu ett åttkantigt café.

Vi gjorde förstås även utflykter. Småbröderna hade aldrig varit på Gotland tidigare, så de måste ju se Visby med rosor och ruiner, raukar och Lummelundagrottan! Vi tog lokalbussar på alla utflykter – sammanlagt för vår Gotlandsvecka betalade vi 1 250 kr för fem personers resor.

En dag besökte vi Visby, med det intressanta Gotlands Museum. Mellanbror konstaterade att det var givande med det fördjupade fokuset på en specifik plats och dess historia. Vi åt gott på Brödernas strax bredvid och vandrade sedan längs ringmuren och in i de fantasieggande kyrkoruinerna, innan det var dags för bussen hem.

En heldag spenderade vi med att åka tvärs över ön till Ljugarn och Folhammars raukfält. Resan enkel väg tog cirka en och en halv timma med buss, inklusive ett bussbyte. På ditvägen åkte vi söderut via Hemse och hem åkte vi över Roma, så vi fick se en del av södra Gotland. Tyvärr missade vi de små museerna vid Ljugarns hamn, vi var där innan de öppnade och efter stängning… Däremot hittade vi in i ett annat litet museum över fiskeläget Vitvär och vi fick oss ett uppfriskande dopp på stranden. I Ljugarn åt vi på Bruna dörren, ett avslappnat ställe med inredning som också gav mamman sydamerikanska vibbar. Maten var god och vi skulle gärna återvända dit.

Vi hann också med att leta fossiler
vid Ljugarns hamn.

Vi valde Ljugarn för att Folhammar verkade vara det mest bussnära raukfältet och det var en fullträff – både för att Ljugarn bjöd på en hel del annat och för att raukarna verkligen var fina! På en plats påminde naturen om klipporna av lava på Kanarieöarna. Det tog oss ungefär en halvtimme från Ljugarn till raukarna.

En halvdag spenderade vi i och vid Lummelundagrottorna. Vi gick två vandringar en i ljus först och sen mörkerturen. Detta för att NPF-säkra då vi trodde (och hade rätt i!) att mörkerturen var bäst, men gissade (och hade nog rätt i) att det skulle vara en roligare, mer avslappnad upplevelse om alla hade sett grottorna först. Vid grottorna åt vi goda matvåfflor på caféet. Det var ett streck i planeringen att inget av matställena serverade mat just den tiden vi var där på eftermiddagen. Vi passade även på att besöka det lilla vattenhjulsmuseet som faktiskt var värt den lilla entréavgiften för dem som är intresserade av svensk brukshistoria.

Inifrån grottan – Ymers hörntand. Vattenhjulet och ett par av de kvarnhjul det drev.

Gotland är som många förstås redan vet, väl värt ett besök. Vi upplevde att det fungerade jättebra utan bil, även om det som alltid kräver lite mer planering. Mamman hade laddat ner Gotlands kollektivtrafiks app i mobilen, för aktuella tidtabeller. Det gick utmärkt att betala resan för hela familjen med ett betalkort vid påstigningen på bussen.

Liten matträdgård – med bär

Det finns ett begrepp som heter Skogsträdgård eller matträdgård som mamman är intresserad av. Vår trädgård är väldigt liten, men mamman tränger i så mycket det bara går av ätbara saker. Nu i juli går där att hitta mycket gott att stoppa i munnen: smultron (några röda, mest vita i år), hallon, vinbär och jordgubbar.

För något år sedan eller två planterade mamman en buske i trädgården, som är den nya favoriten. Det är en bärhäggmispel Amelanchier alnifolia Honeywood. I år gladde den familjen med vackra vita blommor i slutet av maj och nu har den börjat bjuda på riktigt goda bär – de smakar fruktigt och lite ”grönsakigt” på samma gång, åt blåbärshållet. På hösten får den vacker höstskrud. Just nu är busken knappa metern hög men den ska kunna bli upp till fem meter!

Att odla så mycket som möjligt – och då inte bara bär förstås – är en del i att klimatpreppa. Dels är det en poäng att lära sig odla sin egen mat, men även andra träd och buskar är värdefulla. Naturen är bäst på att binda koldioxid – växter andas ju in det som vi andas syre – och mycket växtlighet sänker temperaturen. Tänk på hur svalt det är i en djup skog även en varm sommardag. Växtytor suger också bättre upp överflödigt regnvatten vid plötsliga skyfall. Mamman tycker att vi har alldeles för mycket hårdgjorda ytor i världen! Vill du veta mer om skogsträdgårdar finns det både en Facebook-grupp, en stor bok av Philipp Weiss och Anneli Sjöberg och en spännande blogg att utforska!

Skånesemester – och oron för havet

Vi väljer ett alltmer bilfritt liv för att maximera vår koldioxidbantning, så i år åkte mamman och småbröderna tåg till Skåne dit vi var inbjudna till en annan familjs sommarhus i Höllviken. Tyvärr blev tåget tre timmar försenat på grund av ett (eller möjligen två) elfel som hade med värmen att göra… Då tänkte mamman att det var tur att vi åkte tåg som inte släpper ut ännu mer växthusgaser! Även bussen mellan Malmö och Höllviken, som brukar ta 30 minuter blev försenad, på grund av vägarbete. Så resan tog fyra timmar mer än den skulle ha gjort och vi var ganska trötta när vi äntligen kom fram!

Som tur var kom vi fram till en fantastisk semesterort med långa vita sandstränder och till synes oändligt hav – en plats att samla krafter. Vilka pärlor det finns i Sverige!

Höllviken – med sina typiska strandhytter och små växter

Vi vuxna noterade att Vällinge kommun (där Höllviken ligger) bygger nya områden med tanke på framtida översvämningar. De hade gräs och grusavvattning (i stället för asfalt på parkeringen) och planterade träd. Skanör-Falsterbo är bland de områden där havsnivåhöjningen kommer att märkas i Sverige. Vellinge kommun satsar på att skapa skydd mot höga havsnivåer. Hos SMHI finns mycket information om de olika prognoserna för havsnivåhöjningen och hur de kan påverka Sveriges kuster framöver.

En halvdag ägnade vi åt mer kulturella aktiviteter som besök på Foteviken. Foteviken är ett fint utomhusmuseum som visar hur ett samhälle kan ha sett ut på vikingatiden. Veckan vi var där hade de vikingamarknad så hela byn sjöd av aktivitet! Foteviken är ett utflyktstips som rekommenderas varmt för alla historieintresserade – åk till busshållplats Höllviken Östra Halörsvägen. Därifrån tog det en knapp kvart att gå.

Att åka på tågsemester innebar för vår del att åka buss + tunnelbana + tåg + buss + (buss) och tvärt om på hemresan. Sista bussen är i parentes för den missade vi på resan dit. Hemresan gick smidigare än resan dit – endast 30 minuters försening av tåget på grund av ett växelfel. Det var också svalare väder. Småbröderna och mamman åker gärna tåg på äventyr igen!

Politiska tankar

Mamman funderar mycket på hur framtiden ska bli, med all oro inför den som självklart finns. Politik är en väg för att skapa gemensamma framtidsvisioner och idéer om hur vi ska nå dit. Mamman har nyss läst Birger Schlaugs bok Vad ska vi ha samhället till och funnit den tänkvärd. Han citerar i varje kapitel författaren Elin Wägner som tydligen var väldigt framsynt när det gällde både jämställdhet och hushållning med naturresurser.

Birger Schlaug presenterar genomtänkt kritik mot att marknadsekonomin tillåts att styra alla livets områden och att globaliseringen gått så långt att det finns mycket vi inte kan besluta om demokratiskt. Tilltron till evig tillväxt får sig självklart en känga av en grön politisk tänkare, det är en omöjlig ekvation. I naturliga sammanhang är ständig tillväxt lika med en cancer, tänker mamman.

Birger Schlaug ifrågasätter på ett intressant sätt arbetslinjen och den rådande heltidsnormen. Mamman arbetar sedan länge inte egentlig heltid, utan styr sina arbetstider själv i egna företaget. Pappan har gått ner i arbetstid och arbetar för tillfället 60% då studierna är på halvtid. Och visst mår vi bättre av det! Schlaug visar hur arbetslinjen ställer till det för livet på många sätt, exempelvis försvårar den att vara hemma med våra barn. Arbetslinjen hänger ihop med kravet på ständig tillväxt – det är idag produktionsarbete som ger tillväxt. Men vad händer när allt mer produktion automatiseras? Heltidsarbete är en norm som behöver förändras för att vi ska kunna ställa om samhället. Ett alternativ är någon form av medborgarlön.

En sista stor fråga som Birger Schlaug adresserar i boken är militarismen och det faktum att krigsindustrin står för stora utsläpp, miljöförstöring och stora risker för ofred i våra liv. Det är egentligen självklart att fredsrörelsen är en del av klimatkampen och tvärt om!

Renovering av soffan

Mamman har länge drömt om att fixa till soffan i vardagsrummet, vilket jag skrev om redan i detta inlägg om att vårda, laga och fixa till. I mars i år 2022 fyller den 20 år!

Mamman var väldigt förtjust i det tyg som satt på soffan som skydd för armstöden – vi har katter därav att det blivit så trasigt. För att bevara tyget så använde mamman det till att uppdatera andra saker i hemmet. Pappan tog för ett par år sedan, hem ett par landstingsstolar som skulle slängas, från sin arbetsplats. Dessa fick nu äntligen ett nytt utseende med hjälp av sofftyget. Även en kudde på sängen fick ett nytt överdrag av mammans älskade tyg.

Mamman vill passa på och peppa dem som läser detta med att det faktiskt inte alls är så svårt som det kan verka att klä om möbler. Det är en ganska intuitiv syssla som ger fint resultat!

Soffan fick i sin tur en ordentlig förvandling med ett enligt tygaffären mer slitstarkt typ på armstöden och enhetligare soffkuddar. Nu håller den säkert i 20 år till!

Sommaren 2021 – projekten

Förutom trevliga utflykter i vårt närområde ägnade vi också sommaren som gick åt att renovera vår entré. Vi har tänkt i flera år att det var dags att måla om planket, som på insidan var lavendelblått, då det kändes lite sorgligt. I slutänden blev det en renoverad port, en ny vedförvaring och även ett nytt lås till dörren, då fler och fler nycklar försvann…

Vi återanvände själva stommen till porten, men fick förstärka den med extra tvärslå. Detta då vi fick improvisera lite eftersom det visade sig att panelen vi hade inte räckte hela vägen. Resultatet blev bra!

Dörren fick nytt elektroniskt lås i samma veva – det funkar bättre med en familj som antingen glömmer nyckeln hemma eller tappar bort den ute! Jag gissar att det är fler familjer både med och utan NPF som drabbas av det… Vi har även ett helt vanligt sjutillhållarlås, för ifall batterierna slutar funka.

När porten var fixad byggde vi en rejäl vedhylla också. Tidigare låg veden uppstaplad på två lastpallar, nu återanvände vi en som botten och byggde oss uppåt. På bilden är all ved ännu inte inne i hyllan.

När vi väl hade målat om och snyggat till port och brevlåda (det regnade in i den tidigare hemmabyggda lådan) och fått undan veden, så bestämde sig pappan för ett mastodontjobb – att göra något åt den fula stenläggningen också!

Sagt och gjort, med stor noggrannhet vände han på varenda stenplatta. Entrén känns som ny! Så mycket ljusare och finare – det är en ren glädje att komma hem 🙂

På vilket sätt är allt detta klimatsmart? Vi har så långt som möjligt återanvänt material vi redan hade hemma – i synnerhet gäller det stenläggningen. Färgen är dock vanlig fasadfärg, så tyvärr inte särskilt miljövänlig… Förhoppningen är att allt ska hålla länge och att se om sitt hus är också ett sätt att bevara det.

Sommaren 2021 – utflykterna

Under sommaren 2021 hemestrade vi och var mestadels hemma i vårt hus. Det gör sig väldigt bra på sommaren tack vare egna trädgården och närheten till både skog och bad. Det är lätt att gå ut och vara i sommaren!

I somras gjorde vi en större klimatsmart investering, nämligen en elcykel med tillhörande stadig cykelvagn. Cykeln är en Ortler och vagnen en Roland, båda från Tyskland. Tanken med investeringen var framför allt att ersätta korta resor hemifrån till centrum med cykeln, bland annat för veckohandlingen. Tack vare pappans ihärdighet fungerade denna nya vana jättebra ända till det blev snö och is på vägarna! För oss passar cykel och lös kärra bättre än en lådcykel, eftersom det är mer flexibelt. Cykeln ersätter lätt bilen alla gånger när mamman besöker mormor till exempel – det går lika fort och är mycket enklare dörr till dörr!

Cykel med kärra täckt av presenning med karta på.

Cykeln med kärra använde vi också för att göra en härlig utflykt i skogarna nära vår bostad. Vi fick plats med tält och annan utrustning i vagnen och drog iväg på äventyr! Det är roligt att laga mat utomhus och sedan sitta i skymningen och se fladdermöss flyga fram och tillbaka över huvudet.

Fören av en kanot med en röd paddel på väg i en kanal.

Vi har också paddlat kanot i sommar. Kanotuthyraren finns på cykelavstånd och vi har många fina vattenvägar att utforska. Det är något magiskt med att ljudlöst glida fram över vattnet och smyga in i en liten vik för att pausa och fylla på energi. Det är också spännande att se välkända miljöer, stigar vi brukar vandra, från vattnet. Dessutom skadar det inte att det är så lätt att hoppa i vattnet efter ansträngningen att paddla över mer öppet vatten! Särskilt pappan är glad i att ta sig ett dopp när vi är ute.

En annan oväntat lyckad utflykt var en tur till pappans syster som bor fem mil norr om oss ute på en ö. Vi har alltid tagit bilen dit, vilket tar ett par timmar. Mellansonen tycker att det är oerhört påfrestande med bilresor på grund av åksjuka och mamman vill alltid koldioxidbanta. Därför provade vi att åka turbåt istället. Pappan var skeptisk, då det innebar en längre tids resa och flera byten för att komma till båten – men oj så trevligt det blev! Själva resan blev en utflykt i sig och bröderna kunde hänga i soffor och kolla mobilen medan båten sakta stävade norrut. Mamman njöt i fulla drag av att färdas på vatten och pappan gladdes åt caféutbudet (trots att vi hade matsäck med oss!).

Alla dessa nya sätt att ta oss fram på börjar så sakteliga innebära ett nytt sätt att planera utflykter på. Båtresan kommer vi definitivt att göra om, cykel- och kanot också. Och mamman märker att det blivit en vana att kolla hur vi tar oss fram med kommunala färdmedel hellre än bilen!

Don’t look Up

Mamman bad en klimatengagerad vän med Netflix att få se filmen Don’t look Up tillsammans med henne här om dagen. Tydligen är den julhelgernas mest sedda film!

Filmen Don’t look Up med Leonardo Di Caprio är en film om klimatet, fast i allegoriform. Den börjar med att astronomer upptäcker en komet – en klimatdödare – på väg mot jorden. Filmen väcker en obehaglig krypande ångest, samtidigt som mamman skrattar åt absurditeten. Det finns många paralleller att dra mellan forskarnas försök att få politiker att agera på komethotet och verklighetens forskare och andras försök att få till handlingskraft för att möta klimatkrisen.

Vi diskuterade efter att ha sett filmen hur sannolikt det är att mänskligheten skulle vara lika handlingsförlamad inför ett komethot som vi är inför hotet mot vårt klimat. Mamman vill inte tro att vi inte skulle klara att agera om hotet var så specifikt, tidssatt och tydligt – men vem vet!?

Mamman vill gärna älska filmen eftersom den har som ambition att väcka samtal om klimatet. I sociala media den senaste veckan har det varit tydligt att det inte lyckas fullt ut, då vissa nyhetsprogram följt vinkeln komethot fullt ut. Hur som helst vill nog mamman bara ge filmen 3 isberg av 5. Den är klart sevärd, särskilt om du gillar humoristiska katastroffilmer med en mörk underton.